Fredagsfräckisar är livet

Ångest är ett ord som väldigt få personer kopplar ihop med mig.....(Av någon anledning)
Bara för att jag försöker vara positiv, se saker från den ljusa sidan, inte deppa ihop, och framför allt bita ihop istället för att bryta ihop.
Mina försök till detta kanske inte lyckas jämt, men det är jag kanske fel person att bedömma.

Nå, vad har då jag ångest för?

Jo, min farmor ska komma till oss! Hon ska bo hemma hos mig!! Jag ska alltså återigen behöva dela mitt boende med denna människan/detta monstret.
Fruktansvärda tanke!

Klockan är alltså 3 på natten nu, och jag kan inte sova. (Ja, pga ångest)

Vad ska man göra?
Pappa vill ju så klart att hans mamma ska komma och hälsa på och "titta vad fint vi har fått när vi har renoverat".
Hon kan väl för fan kolla på bilder!
Måste hon komma hit och se det med egna ögon?!

Okej, problemet sitter egentligen inte i att hon ska se hur vårat hem ser ut, utan i att hon ska bo här!
Hon ska alltså få en inblick i min vardag, se vad jag gör, vem jag umgås med, när jag vaknar på morgonen, hur mycket/lite jag äter, osv.

Problemet sitter faktiskt i det med ätandet, eftersom att ända sen jag föddes har hon försökt hitta fel på mig, bl.a. att jag är anorektiker. (Hur fan kan man kalla mig anorektiker? Finns ju inte ens minsta tecken till det)

För nån dag sen berättade mamma att hon också sa att jag haltade när jag var liten. Hallå, alla småbarn har en lite speciell gångstil när man tar sina första steg!

Blir bara så jävla förbannad när jag tänker på henne, hur hon förstörde min bild av farfar när jag var liten.
Ända tills jag var 8år så trodde jag faktiskt på allt hon sa; att han inte bryr sig om barn/barnbarn, inte bryr sig ifall man är hungrig när man är hos han etc.
Det är ju sjukt!

Första frågan när man kommer hem till farfar är ALLTID "Har du ätit nåt? Är du hungrig?"
Om man då svarar, "Har nyss ätit, är inte hungrig"
Så kommer svaret "Jag håller redan på att värma mat, du kan väl äta lite i alla fall?"

Jag trodde även att han var en snål jävel som lämnade farmor för att han hade träffat en annan.
(Vilket delvis är rätt faktiskt.)

Han lämnade farmor, för att han var så jävla spyless på henne (ungefär som jag är), och då hittade han en annan kvinna. Inger = min "farmor" =)
Jag fattar att han inte pallade med farmor, hon är fan galen alltså. Inger är ju åtminstone normal, vettig - älskar fan henne. Synd att hon inte är yngre, då hade jag fan gift mig med henne.

Snål då?
Jaa, vad ska jag säga....ger man bort 1 miljon till sina barn, utan anledning, då är man fan inte snål alltså!!

Men men, åter till min ångest...

Jag har bestämt mig, kan fan inte vara hemma när hon är här - problemet ligger i "vart ska jag vara?"
Eftersom att hon smart nog har planerat in sin resa hit v.10, alltså veckan efter sportlovet, så kan man ju inte heller bara sticka iväg en vecka utan har ju fan skola då.
Måste bara komma på en smart lösning, och det SNABBT!


Är det vanligt med den här känslan? Eller är det bara jag & farmor som har ett lite speciellt förhållande?